Fånga dagen

Ha det gott mina vänner    Kram på er // Hjördis




"Dymmeln" och Dymmelonsdagen

Enligt gammalt bruk var dymmelonsdagen den dagen då
påskfriden gick in och tiden från onsdagen fram till påskdagen
hette i folkmun "dymmeln".
I den gamla östgötalagen står det:

"Påskafrider ganger in a odinsdag hinom i
dymbil wicku tha upbindes kluckur."

Från och med nu skulle det vara så tyst
som möjligt och därför var det förbjudet
att ringa i kyrkklockorna. Man blåste istället
 med horn för att sammankalla folket. När förbudet senare
upphävdes ville man fortfarande dämpa ringningen och man
satte tyg runt klockorna eller bytte ut metallkläpparna mot
träkläppar. En sådan träkläpp kallades dymbil och kommer
förmodligen från det fornnordiska ordet dumb = stum och
härifrån tror man att ordet dymmel också härstammar.

Nu var det inte nog med att kyrkklockorna var tysta, utan
även det vardagliga arbetet skulle vara tyst. Från klockan
10 på dymmelonsdagen fick man därför inte syssla med
något som orsakade buller eller starka ljud som t ex att
hugga ved, väva eller smida järn.

Tiden från dymmelonsdagen fram till påskdagen var den
farligaste under hela året. Det var nu som häxorna flög till
Blåkulla och all trolldom hade högsäsong. Alla var livrädda
och försökte skydda sig på alla sätt och vis och gjorde allt
för att inte locka till sig häxor. Vidskepelsen var enorm i
gamla dagar.
I dymmeln fick ingen kringgärning
förekomma, d.v.s. att man inte fick
utföra något som gick runt. I alla fall
 inte efter klockan 12 på dymmelonsdagen.
Ville man baka skulle degen vara utkavlad
innan dess, för kaveln var ett av de föremål
som gick runt och likaså spinnrocken.
Om man spann skulle taket blåsa av.